Samförläggning av ledningar i samma schakt är i teorin en utmärkt idé för att spara både tid och pengar
och det efterfrågas ofta från högre instanser.

Men i praktiken så skulle det förvandlas till ett utdraget "blame game" den dagen något skulle gå snett eller en olycka inträffar.

När det blir trångt under markytan och en skada väl är ett faktum så skulle dragkampen
omedelbart börja mellan de olika entreprenörer och ledningsägare som delar på schakten.

Ni kan inte ana hur snabbt alla parter skulle dra sig ur och skylla på varandra
Gränsdragningsproblematiken blir extremt oklar när ritningar, utsättningar och det faktiska schaktmässigt inte matchar verkligheten.

Juridiskt och försäkringsmässigt blir det en mardröm att reda ut vems maskin, materiel eller moment som faktiskt orsakade skadan.

Standardavtal räcker sällan till för att smidigt lösa de gråzoner som uppstår när flera aktörer är trångbodda i samma schakt.

Jag tycker att det krävs tydligare ansvarskedjor och mer robusta samordningsavtal från början för att slippa fastna i ändlösa skuldbeläggningar när skadan väl är skedd.

Det är antagligen därför som kommuner sällan gör samförläggningar, eller att man slutar tvärt den dagen något går snett.