"Dricksvattnet är på väg att ta slut." Så lyder rubriken på en nyhet från Gästrike Vatten som publicerades den 12 oktober 2026 på Östhammars kommuns webbplats här. Grundvattennivåerna är kritiskt låga på flera orter i kommunen, och trycket i ledningsnätet har redan sänkts.

Samtidigt ligger kommunen vid havet. Då är frågan nära till hands: kan man inte bara göra dricksvatten av havsvattnet? Många städer i världen har inget stort hav att ta av.

Svaret är kort: jo, det går – och det är precis vad man redan håller på att förbereda. Men det finns mer att reda ut, bland annat vilket hav det egentligen handlar om.

Vad nyheten faktiskt säger

Nyheten, Dricksvattnet är på väg att ta slut, kommer från Gästrike Vatten, som ansvarar för vattenförsörjningen i området. Rubriken är starkare än texten. Sakuppgifterna är dessa:

  • Grundvattennivåerna är kritiskt låga på flera orter i kommunen, och Gästrike Vatten uppger att de är bland de lägsta som mätts i Östhammars kommun.
  • Läget är särskilt ansträngt i Östhammar, Öregrund, Gräsö, Gimo, Hargshamn, Vicklinge och Hökhuvud.
  • Om nivåerna fortsätter att sjunka kan det bli svårt att upprätthålla den ordinarie vattenförsörjningen.
  • Trycket i ledningsnätet har sänkts. Det kan märkas som mindre vatten i kranen och lägre tryck i duschen.

Invånarna i orterna med kritiskt läge ombeds minska sin vattenanvändning: duscha kortare, stänga av kranen när man borstar tänderna, köra fulla disk- och tvättmaskiner, kontrollera att toaletter och kranar inte läcker och undvika högtryckstvätt och vattenslang. ”Vi behöver hjälpas åt att spara på vatten”, säger Malin Kingfelt, enhetschef på Gästrike Vatten.

Vad nyheten inte säger är hur låga nivåerna är i siffror, eller varför de är så låga. ”På väg att ta slut” betyder alltså att den vanliga vattenförsörjningen kan bli svår att hålla igång, inte att kranarna redan är torra.

Och det är inte första gången. I juni 2017 beskrev SVT läget i Östhammar som ”smått ohållbart” efter en torr vinter och vår. Våren 2026 sa en processingenjör på Gästrike Vatten till SVT: ”Redan nu i april är det brist på vatten i kommunen, så läget är allvarligt.”

Är Bottenviken ett hav?

Det beror på hur man räknar. SMHI delar in Östersjön i fyra större delhav: Egentliga Östersjön, Bottniska viken, Finska viken och Rigabukten. Bottniska viken består i sin tur av Bottenhavet i söder och Bottenviken i norr, med Norra Kvarken som gräns. Bottenviken är alltså en del av ett delhav i ett hav.

Östersjön är ett riktigt hav, men ett ovanligt litet och ovanligt saltfattigt. Ytvattnet har en salthalt på omkring 7, och i Bottenhavet och Bottenviken ligger den vanligen mellan 2 och 6. I norra Bottenviken är vattnet nästan helt sött. Till jämförelse klassar SMHI vatten över 30 som saltvatten och allt mellan 0,5 och 30 som bräckt.

Och här kommer en detalj som lätt blir fel: Östhammar ligger inte vid Bottenviken. Den ligger längre söderut, mer än 300 kilometer från Norra Kvarken, där Upplandskusten möter Bottenhavet och Ålands hav. Havsvattnet som avsaltningsverket planeras ta från kommer från Öregrundsgrepen, som SMHI beskriver som en vik av Bottenhavet. Vid Forsmark, i sydvästra delen av Grepen, har SMHI uppmätt en salthalt på ungefär 4–6 promille.

Det är en detalj som spelar roll för tekniken. Ju mindre salt i vattnet, desto mindre krävande är avsaltningen. Och ju längre norrut man kommer i Bottniska viken, desto sötare blir vattnet.

Går det? Ja – och planeringen pågår redan

Tekniken är inte exotisk. Man pumpar upp vatten från havet, filtrerar bort partiklar och trycker vattnet genom ett membran som släpper igenom vatten men håller kvar saltet. Det kallas omvänd osmos och används redan på Gotland, där SMHI beskriver ett bräckvattenverk i Herrvik som tar vatten från Östersjön. Verket på södra Gotland, i drift sedan 2019, kan leverera upp till 7 500 kubikmeter per dygn och kallas norra Europas största bräckvattenverk.

Östhammar behöver alltså inte uppfinna något. Tvärtom är ett avsaltningsverk redan på väg:

  • 2019–2020: SMHI mäter temperatur, salthalt och strömmar på tre platser i och söder om Öregrundsgrepen under ett år, för att se om havsvattnet är stabilt nog att avsalta.
  • 2025: En lokaliseringsutredning från kommunen och Gästrike Vatten pekar ut Öregrund, intill avloppsreningsverket, som bästa plats. Dagens dricksvatten kommer från två grundvattentäkter, och enligt en strategi som utredningen hänvisar till kan uttaget inte utökas.
  • 2026: En pilotanläggning byggs i Öregrund och ska köras ungefär ett år. Resultaten avgör hur det fullskaliga verket utformas.
  • Cirka 2031: Hela VA-satsningen väntas vara klar. Enligt SVT handlar den om över en miljard kronor och omfattar även nya vattenledningar mellan Öregrund och Östhammar samt utbyggt avlopp.

Det här är alltså ingen reaktion på den senaste nyheten. Mätningarna i havet startade redan 2019. Vilken teknik verket i Öregrund får framgår inte av de dokument jag har läst, men på Gotland är det omvänd osmos.

Varför är det inte bara att bygga?

Därför att ett avsaltningsverk är mer än en maskin vid kusten. Fem saker tar tid eller pengar:

  • Tillstånd. Ett verk vid havet kräver miljöprövning. SMHI besvarade i december 2025 avgränsningssamrådet inför Gästrike Vattens ansökan om tillstånd enligt miljöbalken. I detaljplanens miljökonsekvensbeskrivning står att Öregrundsgrepen har måttlig ekologisk status och att påverkan på vattnet ska utredas vidare i en särskild recipientutredning. På Gotland försenades verket på södra delen av ön med ett år, bland annat av upphandlingsregler, miljölagstiftning och strandskydd.
  • Saltlaken. När sötvattnet tagits ut blir en saltare lösning kvar. På Gotland leds den tillbaka till havet, och för det lilla verket i Herrvik bedöms påverkan på havsbotten sannolikt vara försumbar. Globalt ger avsaltningen, enligt en studie från 2019, ungefär 142 miljoner kubikmeter saltlake per dag mot 95 miljoner kubikmeter dricksvatten.
  • Energin. Omvänd osmos kräver mycket el. På Gotland har man satt solceller på verket, och eftersom vattenförbrukningen är störst på sommaren passar det bra ihop. För fullsaltat havsvatten brukar verkliga anläggningar landa på 3–4 kilowattimmar per kubikmeter, enligt Menachem Elimelechs sammanställning. Bräckt vatten kräver mindre.
  • Kostnaden. Verket i Herrvik, som gör vatten åt ungefär 2 000 personer, kostade cirka 20 miljoner kronor, och 30 miljoner med intag och ledningar. Som riktmärke uppskattar Texas Water Development Board kostnaden för avsaltat bräckt grundvatten till 357–782 dollar per acre-foot och för havsvatten till 800–1 400 dollar, enligt Texas Tribune. En acre-foot är drygt 1 200 kubikmeter.
  • Driften. I juli 2025 rapporterade SVT att verket på södra Gotland inte gick på full effekt. Ledningsnätet kunde inte ta emot all produktion, och alger och släke täppte igen filtren. Regionen sa till SVT att ”algerna har orsakat fler driftstopp än väntat”.

Några uppgifter har jag inte hittat i de dokument jag har läst: hur stort verket i Öregrund blir, vad själva verket kostar och hur saltlaken ska hanteras. Det är rimliga saker att fråga efter.

Tur att ha ett hav – men med villkor

Många städer har inget hav att ta av. Ändå avsaltas vatten även långt från kusten. El Paso i Texas får mindre än 9 tum regn om året (cirka 230 millimeter) och öppnade redan 2007 en anläggning som avsaltar salt grundvatten. Den var då världens största avsaltningsanläggning i inlandet och kan leverera upp till 27,5 miljoner gallon per dygn, ungefär 104 000 kubikmeter enligt min omräkning. Det är mer än tio gånger så mycket som verket på södra Gotland.

Det som saknas inlands är en plats att göra av saltlaken. I El Paso pumpas den ungefär 22 miles, drygt 35 kilometer, till djupa injektionsbrunnar och pressas ner cirka 3 500 fot (drygt 1 000 meter) under jord. Avsaltningen där kostar ungefär 46 procent mer än att behandla ytvatten från en flod.

Här har Östhammar tur. Havet ger både råvatten och någonstans att föra saltlaken, och Östersjön är dessutom mindre salt än oceanerna. Men det är en tur med villkor. Miljöprövningen ska bedöma om Öregrundsgrepen tål saltlaken, och i planens miljökonsekvensbeskrivning står att påverkan på vattnet fortfarande utreds.

Avsaltning är inget udda i världen. Enligt en studie från 2019 fanns det 15 906 anläggningar i drift som producerade omkring 95 miljoner kubikmeter dricksvatten per dag, varav 48 procent i Mellanöstern och Nordafrika.

Så, borde det gå?

Ja. Tekniken finns, vattnet finns och planerna finns redan. Nyheten från Gästrike Vatten visar därför två saker: hur akut läget är just nu, och hur långt fram lösningen ligger. Pilotanläggningen körs ungefär ett år, och hela satsningen väntas vara klar runt 2031. Fram till dess hänger mycket på grundvattnet och på att alla sparar.

Fyra frågor som är värda att ställa:

  1. Hur stor del av behovet täcker verket i Öregrund?
  2. Vad betyder satsningen för VA-taxan?
  3. Vart tar saltlaken vägen, och tål Öregrundsgrepen den?
  4. Hur ska vattnet räcka fram till 2031?

Havet ligger alltså utanför dörren. Frågan är hur snabbt det hinner bli dricksvatten.

Källor