Jag läste en intressant genomgång om varför jordens tillgångar på användbart färskvatten på land fortsätter att minska. Det är ju en klassisk paradox – planeten förlorar ju knappt några vattenmolekyler alls ut i rymden, och kretsloppet snurrar ju på.
Vattnet finns ju kvar, men det flyttas från sådana lager vi faktiskt kan använda till platser eller former där vi inte har någon nytta av det.
Artikeln bryter ner ganska snyggt vart det tar vägen:
Det pumpas upp och försvinner bort: Människan pumpar upp enorma mängder från djupa grundvattenlager till jordbrukets bevattning. En stor del av det vattnet dunstar eller tas upp av växter och förs med vindarna tusentals kilometer bort – det kommer alltså ner som regn någon helt annanstans än där det behövs.
Glaciärerna smälter ner i havet: Isen fungerar som ett gigantiskt sparkonto. När glaciärerna krymper snabbare än de fylls på blir det först ett överskott, men till slut töms kontot. Smältvattnet rinner till slut ut i haven, där det blir till saltvatten som vi inte kan använda direkt.
Skyfallen rinner rakt ut: Klimatet gör att regnet oftare kommer som extrema, intensiva skyfall i stället för lugna, utdragna skurar. Marken hinner inte ta emot vattnet, utan det rinner bort i diken och floder och hamnar till slut i havet i stället för att sjunka undan och fylla på grundvattnet.
Det blir förstört på plats: Vattnet kan också bli kvar i ett område men bli obrukbart. Om grundvattennivåerna sjunker för mycket i kustområden kan salt havsvatten tränga in i magasinen, eller så blir vattnet helt enkelt förstört av föroreningar.
Vattnet är alltså mer som ett sparande än ett ständigt snurrande kretslopp som automatiskt fyller på där det behövs för dagen.
Hur tänker ni kring det här? Är det en tidsfråga innan vi även här hemma får helt andra krav på hur vi hushåller med vattnet, eller känns det avlägset?
VAKonsult.com




Svar
Inga svar än.
Logga in för att svara på artikeln. Du kan svara med ditt namn eller anonymt, och personalen läser alla svar innan de visas.